Djurlivet i Peru

Reseblogg om djurlivet i Peru

Något av det mest spännande och fascinerande på mina resor eller när man besöker den här delen av världen är mötet med alla fantastiska djur.

Djurlivet i Peru är otroligt mångsidigt och rikt på arter tack vare landets olika ekosystem. Peru har näst mest fågelarter i världen 1541, bara Colombia har fler arter, jämför med Sveriges 149 häckande arter. Utanför kusten går Humboltströmmen med kallt näringsrikt vatten från Antarktis. På Ballestaöarna utanför Paracas finns världens största fågelkolonier, under många år var guano, fågelspillning som används i gödning, en viktig inkomst för landet. Det finns 460 däggdjursarter, näst flest i världen, efter Mexiko.

Amazonas regnskog täcker en stor del av Peru och är hem för arter som jaguarer, anakondor, apor, papegojor och otaliga insekter. Anderna i Peru är också rika på djurliv som vikunjor, pumor, viscacha (harmöss), kondorer och kolibrier. Dessutom finns det kustnära områden med marint liv, inklusive sjölejon, pingviner, den vackra inkatärnan och olika fiskarter. Peru är verkligen en juvel när det gäller biologisk mångfald. Vad väntar du på – kom hit!

Andinsk klipptupp

Flera av de sydamerikanska länderna har kondoren som sin nationalfågel. I Colcadalen i södra Peru, mellan Arequipa och Puno – är det störst chans att få se denna mäktiga gam som kan bli upp till 3.20 m mellan vingspetsarna. Perus nationalfågel är däremot en annan väldigt speciell fågel, nämligen den andinska klipptuppen, the cock of the rock. Att se dessa vackra hannar med det knallröda huvudet, bröstet och nacken tillsammans träna in dans som de sedan ska imponera på honorna med är ett makalöst skådespel. Klipptuppen finns på olika ställen i landet, ibland kan man ha tur att se den i närheten av Aguas Calientes, staden nedanför Machu Picchu.

Kondoren

Kondor är egentligen samlingsnamnet för två arter av gamar, den kaliforniska kondoren som lever i USA:s västra bergstrakter och den andinska kondoren, den största flygande landfågeln i den västra hemisfären. De största flygande fåglar, som man känner till, fanns bland kondorfåglarna – Teratornis och Argentavis. Varav Argentaris var störst med en beräknad vingbredd på 6 – 8 meter mellan vingspetsarna!

Nu har Argentavis fått konkurrens av en forntida pelikanfågel. Ja, i rubrikerna ropas den till och med ut som den allra största flygkunniga fågeln som hittats. Här är vingbredden beräknad till 6,4 meter, utifrån de fossila delar som hittats. Vilket alltså gör den ungefär lika stor som den största, forntida kondoren – men inte större.

För även om nutida fåglar inte har lika stora vingspann som de forntida, så mäter både den andinska kondorens och vandringsalbatrossens över tre meter. Den största individuella spännvidden som bekräftats har mätts upp till 3,7 meter.

Den andinska kondoren (Vultur gryphus) har en krans av vita fjädrar runt nackbasen och, särskilt hos hanen, en stor vit fläck på vardera vingen. Huvudet och nacken är nästan helt fjäderlösa för att de lättare ska kunna sticka in huvudet och dra ut innanmätet i döda djur utan att fastna med fjädrarna och lättare hålla sig ren. Skinnet torkar ut snabbt ut på grund av det starka ultravioletta ljuset på den höga höjden och gör att det blir sterilt. De kan skifta i färg på huvudet och halsen beroende på sinnestillståndet. Hanen har dessutom som en köttig kam på huvudet. För att kyla ner benen i den heta solen tömmer kondoren ibland ut sin vita kloak på benen för att kyla av, benen kan därför se vitrandiga ut.

Kondoren häckar på höjder mellan 3 000 och 5 000 meter, vanligtvis på klippavsatser. De förlitar sig på termik och uppåtvindar eftersom de är anpassade för glidflykt och flaxar bara när de ska lyfta från marken. Den kan sväva i timmar utan att slå med vingarna.

Kondoren är en av de fågelarter som kan bli äldst i världen med en livslängd på upp till 50 år och blir könsmogna först vid 5-6 års ålder. Honan lägger ett eller två ägg vartannat år. Hanen är större än honan och kan väga upp till 15 kg.

De kan flyga 200 km för att leta byten och flyger ibland ner till kusten för att äta marina djur som flyter i land. De har god syn men använder också luktsinnet för att hitta döda djur.

Kondoren har en stark ställning inom mytologin, trots det och trots att den är asätare, dödas den ändå eftersom man tror att den dödar boskapen. Kampanjer förs för att rädda kondoren och hindra människor att jaga den eller lägga ut gift bedrivs. De största hoten mot kondoren är förluster av livsrum.

Att få se dessa gigantiska fåglar sväva i ravinernas luftströmmar tar verkligen andan ur en. Vid ett tillfälle flög en kondor rakt över oss, då känner man sig väldigt liten. Kanske tyckte den att vi såg lite bleka ut om nosen…

Kondoren har spelat en viktig roll i den andinska religionen och finns representerad i konst från ca 2500 år f.Kr. och sågs som härskaren av den övre världen. Den är symbol för styrka och hälsa och fågelns ben och organ ansågs ha medicinska egenskaper vilket ibland ledde till jakt på fågeln. Det har också förekommit en sorts tjurfäktning då en kondor binds fast på ryggen av en tjur. Där hackar den sedan tjurens rygg samtidigt som matadoren fäktas med tjuren. Om kondoren överlever släpps den fri. I en annan ceremoni bands en kondor fast och slogs ihjäl med bara händerna. Idag finns en rituell dans som heter Turkuy (fågel på quetchuaspråket). Dansen symboliserar herdens triumf över kondoren som man trodde attackerade tamboskapen. Många myter och traditioner är svåra att ändra men nu finns mer kunskap om kondorens viktiga roll i systemet och dess sårbarhet.

Kolibrier

Från en av de största till de minsta! Kolibrier!

Vad jag älskar dem! Dessa små juveler, jag kan bli hypnotiserad över att titta på när de febrilt arbetar med samlandet av nektar. Vilken flygakrobatik!

Visste ni att den minsta fågeln i världen är en bi-kolibri. Den är endemisk, dvs finns bara på Kuba. Den kan bli upp till 57 mm och väger bara 1,8-2 gram. Annars finns det ca 330 arter av kolibri i världen och de finns bara i Nord- och Sydamerika.

Deras flygförmåga är unik, de kan flyga baklänges, stå helt still i luften, vissa arter kommer upp i 50 km i timmen och göra upp till 80 vingslag i sekunden! Det är då ljudet uppkommer vilket har gett dem namnet ”hummingbird” på engelska. De suger nektar ur blommor men matar sina ungar med insekter och leddjur för att de ska få i sig protein. Kolibrier äter stora mängder nektar, ofta motsvarande sin egna kroppsvikt, ibland så mycket som åtta gånger sin egen kroppsvikt.

Man hittar olika arter på olika höjder, en del lever upp till 4000 möh där det kan bli minusgrader på nätterna. Kolibrin går nästan i dvala på natten om temperaturen sjunker, för att med solstrålarnas hjälp ”tina upp” på morgonen och börja den ändlösa jakten på föda.

Själv tycker jag att en del kolibrier är väldigt svåra att artbestämma eftersom de får helt olika färg beroende på hur de vänder fjädrarna mot solljuset. Att de är svåra att fota är ingen hemlighet – någon sa att Kalle Anka på julafton, när han ska fota kolibrier, är en dokumentärfilm. Så sant!

Många hotell har matare där de samlas i mängder så att man kan studera dem på nära håll. Bäst nytta gör de förstås i skogen där de är viktiga pollinatörer. Det sockervatten som finns i matningarna kan tyvärr jäsa om det inte byts och hålls efter, ibland kan de till och med bli fulla av jäst sockervatten.

Lamadjur

Lamadjuren är typiska för Sydamerika och får en egen rubrik eftersom jag är så svag för dessa stolta djur med sina vackra ögon. Laman tillhör familjen kameldjur, vilket man kan se framför allt på deras fötter, de är partåiga hovdjur men hovarna har mjuka trampsulor och de har inte pucklar.

Det finns olika sorters lamadjur, guanaco, lama, alpaca och vikunja.

Lama (Lama glama)

Man tror att laman var den domesticerad redan 3000 år före Kristus, troligen härstammar den från den vilda formen guanaco, som nu finns framför allt i Chile och Argentina.  Laman användes i hela Anderna som lastdjur men man åt också köttet och använde huden som läder, fettet som grundämne för levande ljus och djurets spillning som bränsle. När spanjorerna anlände fanns omkring 10 miljoner lamadjur hos ursprungsfolket. Antalet lamadjur sjunker ständigt allt eftersom hästar, får och maskiner börjar ersätta laman.

Offrades

Laman har haft en särställning i den andinska naturreligionen, och lamor offrades vid speciella ceremonier.

Laman är den största av de fyra, och når en mankhöjd på ca 120 centimeter, vikt 120-150 kg. Pälsen kan vara enfärgad eller variera i färg och mönster. Efter dräktigheten som varar nästan ett år, föds vanligen bara ett ungdjur. De äter gräs, örter, buskar, lav, löv och svampar.

Spottar?

Men hur är det med spottandet? Nej, man behöver inte vara orolig! Laman spottar vanligtvis bara mot andra lamor för att stärka sin position i hierarkin eller för att hålla distans. Saliv spottas bara för att varna motståndare, blir de hotade, framför allt av andra lamor, spottar de upp halvsmält mat, ett grönt, illaluktande ämne men som går lätt att tvätta bort.

Alpacka (Vicugna pacos)

Alpackan avlas mycket på grund av den fina ullen. Alpackan är troligen närmare släkt med vikunjan än med laman. Det finns två typer av alpackor – Suri och Huacaya. Suri får ull som ser ut som rastaflätor som ibland går ända ner till marken. Den klipps vartannat eller vart tredje år. Huancaya har fin, tät ull som måste klippas varje år så att inte djuret får värmeslag. Huancayan är mycket vanligare än Suri. Alpackan finns i flera olika färger och är oftast enfärgade.

Baby-alpaca

Pälsen från sadeln ger den finaste ullen. Baby-alpaca är den absolut finaste kvalitén och är den ull man får första gången man klipper en alpaca. På de lokala marknaderna kallas det mesta för ”baby alpaca… eller kanske ”maybe-alpaca” är mer passande.

Alpackan har en partåig fot med trampdyna och två klor. Alpackans tänder växer ofta mer än vad de naturligt kan hålla efter med kost och måste få sina tänder manuellt slipade. Hingstarna får vid 4 års ålder kamptänder som avlägsnas med tång.

Alpackan är ovilliga att spotta och gör det nästan uteslutande mot andra alpackor. När de väl gör det är det magsyra och halvsmält maginnehåll som spottas upp.

Flockdjur

De är utpräglade flockdjur och måste leva tillsammans med andra alpackor, annars blir de stressade och kan få obotligt magsår.

Under spanjorernas invasion av Peru slaktades nästan hela stammen av alpacka och bara de som flydde upp till höglandet med sina djur överlevde. Alpackan anpassade sig till det extrema klimatet och är än i dag ett mycket tåligt djur.

Alpackor pratar med hummande läten som nästan låter som en människa som pratar med handen för munnen. De kommunicerar också med kroppsspråket genom att höja och sänka huvudet och vinkla öronen på olika sätt.

Vikunja

Alpackan är troligen den domesticerade varianten av den vilda och utrotningshotade vikunjan. Vikunjan är den minsta av de sydamerikanska kameldjuren. Den liknar guanacon som framför allt lever vilt i Chile och Argentina, men är mindre och smalare. Den blir sällan mer än en meter hög och väger 45-55 kg. Den är kanelbrun och har en vit man på bröstet och vit undersida.

De lever i familjegrupper som leds av en alfahanne som försvarar reviret. Unga hannar kan bilda grupper och gamla hannar som konkurreras ut av yngre hannar lever vanligen ensamma.

Dyraste ullen i världen

Vikunjaullen anses vara den bästa och dyraste i världen. Det sägs att de som köper mest vikunjaull är Saudi Arabien eftersom ullen inte bara har värmande egenskaper utan också stänger ute värme. Ursprungsbefolkningen drev varje år in vikunjor i inhägnader för att ta hand om ullen, sedan släpptes de fria. Spanjorerna däremot dödade djuren vilket ledde till att den nästan utrotades. Idag är det hårda straff om man dödar en vikunja.

Hur skiljer man då på dessa vackra djur?

Laman är den största, lång hals, vackra ögon och långa öron. Svansen står ofta upp som en båge. Den är vanligtvis flerfärgad.
Guanacon känns igen på sin ljusbruna päls med vit mage och ofta svart litet huvud, benen är smalare än hos laman. En av de två kameldjuren som lever vilt i Sydamerika.
Alpackan är oftare enfärgad, tjock, lockig päls och inte så lång hals.
Vikunjan är den minsta, kanelbrun med vitt på mage och bröst. Lever vilt.

Förälskad

Som jag skrev är jag väldigt förtjust i lamadjur och kameldjur. En helg var jag och min bästa kompis Patricia på en restaurang utanför Arequipa där jag bodde, de hade alpackor som gräsklippare. En liten alpackabebis blev lite präglad på mig, när jag satte mig ner kom den och ”pussade” mig på munnen. Patricia fotade och jag skickade hem bilden till mina föräldrar.

Prinsen

Utanpå kuvertet skrev jag att jag äntligen hade träffat prinsen men om jag inte bestämt mig för om jag skulle ta med honom till Sverige eller om jag skulle stanna med honom i Peru. Jag skrev också och varnade för att vi pussades på bilden, eftersom jag då var övertygad om att mamma skulle förstå att det var ett skämt. Men det gjorde hon inte.

Hon blev förtvivlad och trodde att jag skulle stanna i Peru för evigt. Hon ringde min syster och berättade, hon pratade med pappa och de var ledsna båda två. Till sist drog de upp kortet för att titta på blivande ”mågen”. Och hittade mig och en kritvit liten alpackabebis som pussades. Stackars mamma, dumt av mig att skämta så med min mor!

Men läs också inlägget om mitt möte öga mot öga med puman i Costa Ricas djungel

Hoppas du uppskattade mitt inlägg om djurlivet i Peru

Läs gärna om Människorna i Peru

Här kan du läsa om de endemiska arterna i Peru (extern)

ANNONS

Här finns utflykter där du får uppleva och komma ännu närmare djurlivet i Peru. Det är annonser i samarbete med GetYourGuide där jag får en liten provision när någon bokar en aktivitet via denna annons.