När jag sov en natt hos taxichaufförens syster

Nej, det är inte ett ämne för ”På minuten”… Denna historia är helt sann, även om det verkar otroligt att en reseproducent/reseledare är så klantig.

Detta hände när jag arbetade som reseproducent på Läs och Res och var skickad till Hannover i Tyskland för att rekognoscera en resemässa. Jag hade arbetat dygnet runt för att få klart katalogen innan jag skulle åka. Jag blev precis klar och på eftermiddagen åkte jag till Arlanda för att ta kvällsflyg via Amsterdam till Hannover, utrustad med kataloger och visitkort.

Det var januari och snöstorm så planet blev försenat. Väl i Amsterdam, sprang jag så fort jag kunde till gaten, men den hade stängt. Jag såg nog så förtvivlad ut att de körde mig i en liten bil till planet. Om det berodde på att det var snöstorm även i Amsterdam eller inte, låter jag vara osagt, men vi åkte flera varv runt flygplatsen för att leta efter planet till Hannover. Till sist kom jag på och sjönk ner i min flygstol och pustade ut – när flygvärdinnan säger ”Välkomna ombord på planet till HAMBURG”! Pulsen var snabbt uppe i max igen, tills jag såg att flera på planet också såg oroliga ut. Då rättade hon sig och sa ”Oj, förlåt, jag menar planet till Hannover, förstås!”

Jag hade bokat rum på ett lite enklare hotell en bit utanför staden. Min väska kom förstås inte med mig på grund av den knappa tiden i bytet i Amsterdam. Jag checkade in och insåg att jag första dagen skulle få besöka mässan utan mitt material.

Hotellet var obemannat efter kl 10 på kvällen och receptionisten frågade om jag skulle komma hem senare och behövde ha kod till dörren för att komma in. Med tanke på hur sent jag jobbat nätterna innan, var svaret självklart – ”Nej, ikväll kommer jag att gå i säng kl 8”, sa jag glatt när jag lämnade hotellet.

Hotellet låg vid en liten skog, men det fanns en spårvagn som stannade i närheten. På väg från hotellet kom det precis ett tåg som jag kastade mig på, jag tyckte jag var smart som hann notera och skriva ner att stod ”Northafen” på skylten på perrongen, vilket jag trodde var namnet på stationen.

På mässan träffade jag en tjej som hade arbetat på Läs och Res tidigare och vi bestämde oss för att äta middag tillsammans efter mässan. Jag varnade för att jag var väldigt trött och skulle ta mig till hotellet tidigt. Så vid i halv 9-tiden tackade jag för mig och letade upp spårvagnen mot Northafen. Hotellet låg som sagt en liten bit utanför staden, men ganska snart började jag känna att något var fel. Resan tog alldeles för lång tid. Jag får skylla på att jag var väldigt trött, men i mitt huvud var jag så säker på att det hette Northafen där jag skulle kliva av. Detta var före smartphones tid, så jag hade ingen möjlighet att söka på nätet efter hotellet. Jag var nu långt utanför staden och det blev mer och mer industriområde. Stationen Northafen, var mitt i ett öde industriområde. Jag var definitivt på fel plats. Det jag läst på skylten på perrongen vid hotellet var tågets riktning och nu var jag på slutstationen Northafen. Jag frågade tågföraren om han kände till mitt hotell. Han sa att på stationen innan Northafen ligger ett hotell, det var det enda han kände till, så jag åkte med en station tillbaka och hoppade av. Det var definitivt inte mitt hotell, dessutom obemannat.

Nu började jag bli lite desperat! Det var helt öde och kolmörkt, och jag kämpade mot klockan eftersom mitt hotell stängde kl 10 och jag hade ingen kod till dörren. Jag visste inte om det skulle gå fler spårvagnar. Plötsligt kommer en taxi. Jag gick ut på vägen och tvingade honom att stanna trots att han hade passagerare i bilen. Jag försökte förklara mitt dilemma och han sa barskt åt mig att sätta mig i baksätet och vara tyst. Jag frågade om han kände till mitt hotell, men han väste åt mig att vara tyst. Situationen kändes inte bra! I framsätet satt en man som halvsov efter en blöt krogrunda, så honom kunde jag inte prata med. Vi hamnade långt utanför staden, på autobahn. Jag hade ingen aning om var jag var på väg. Chauffören vågade jag inte säga något mer åt.

Långt ute på landet släppte vi av den fulla tysken – jag passade på när han vaknade till för att hoppa av ihop med honom för att fråga hur långt utanför staden jag var och om han trodde att det var säkert att fortsätta ensam med den ilskna taxichauffören. Mannen undrade nog var denna blondin dök upp ifrån, så han tog chansen att sträcka sig efter mig och säga ”Nej, stanna här hos mig”… Valet stod nu mellan en ilsken chaufför eller full, trånande tysk – det blev det förstnämnda.

Jag hoppade in i bilen, drog fram kartan för att få bekräftat att taxichauffören visste var mitt hotell låg. Svaret blev ja, och sedan fortsatte vi under obehaglig tystnad i några mil, tills han plötsligt körde in i en skog… Tankarna snurrade i huvudet, många skräckfilmsmanus skapades, jag övervägde till och med att kasta mig av i farten och springa. Men så plötsligt dök en byggnad upp och vi stod utanför mitt hotell. Min uppfattning om chauffören gick från våldtäktsman till hjälte på två sekunder och jag hade nu 100% förtroende för honom. Jag bad honom vänta medan jag såg om jag kunde komma in på hotellet, klockan var över 10. Tvärstängt. Jag knackade på där det lyste och försökte alla sätt för att ta mig in, men utan framgång.

Chauffören kollade andra hotell åt mig, men eftersom det var stor mässa i staden var alla hotell fulla, eller för dyra för min ekonomi. Så jag bad honom köra mig till tågstationen där jag tänkte sitta och vänta tills det blev morgon.

Nu tyckte han lite synd om virrpannan från Sverige, så han berättade att hans syster hade ett tomt rum, sedan hennes son hade flyttat ut. Jag kunde säkert få bo där.

Så nu fortsatte färden ut till en av Hannovers förorter. Taxichauffören hade ursprung Irak och visade nu en helt annan sida än när han plockade upp mig i industriområdet. Att han snäste åt mig i bilen, berodde förstås på att han inte fick ta upp fler passagerare när han redan var upptagen.  

När vi går trapporna upp i bostadshuset och han låser upp dörren till en lägenhet, hinner jag fundera över var jag nu var på väg, men mina funderingar avbryts av en kvinnoröst som på arabiska undrade vem som kom.

Så jag bäddade ner mig i taxichaufförens systers sons säng. Självklart betalade jag för mig innan jag tog mig till mitt hotell tidigt nästa morgon. Min väska hade kommit, jag tog en snabbdusch, packade ihop katalogerna och så bar det i väg till mässan.

Nu hade jag fått en ny kompis – taxichauffören skickade ett sms och frågade om han fick bjuda på middag på kvällen. Jag avböjde. Han erbjöd sig då att köra mig till flygplatsen tidigt morgonen efter, så kl 4 på morgonen stod han utanför hotellet och väntade.

Snöstormen fortsatte. På tisdagsmorgonen skickade jag ett sms och tackade honom för allt han gjort för mig i Hannover. Jag skrev att det fortfarande snöade så mycket i Uppsala att jag var tvungen att ta buss i stället för att cykla till tågstationen.

Direkt kom svaret:

Stanna där du är!! Jag kommer och hämtar dig!