Att arbeta i Peru

Hur hamnade jag i Peru?

Att arbeta i Peru. Hösten 1996 gick jag Sida-Sandös biståndsarbetarutbildning på en termin utanför Kramfors. Under utbildningen sökte jag och fick jobb med föreningen Svalorna, en politiskt och religiöst obunden volontärförening. Jag flyttade till Peru sommaren 1997 och blev kvar i tre år. Här bodde jag i miljonstaden Arequipa i södra Peru, landets näst största stad. Där måste det vara världens bästa klimat, öken, 2 325 möh, torr, hög och klar luft, kyligt i skuggan och när solen går ner, men klarblå himmel varje dag utom i januari och februari då det kan regna, ungefär 26 grader på dagtid. Som en riktigt härlig svensk sommardag helt enkelt.

Arequipa

Arequipa ligger på hög höjd i Anderna i södra Peru. Avståndsmässigt är det närmare till La Paz i Bolivia än det är till Lima. Det tar 16 till 18 timmar med buss till Lima.

Arequipa är en mycket vacker stad omgiven av berg och öken. Staden kallas den vita staden eftersom många av husen är byggda i en vit vulkansten. Tre vulkaner syns från staden, två slocknade och en, Misti, är vilande. Genom staden flyter floden Chili. Mitt i centrum ligger ett stort torg med palmer och blommor. Där ligger också den stora katedralen – mycket vackert med de mer eller mindre snöklädda vulkanerna bakom. Vill man se mer grönska får man bege sig till utkanterna av staden där det finns lite konstbevattnade jordbruk. Framför allt är det lök som odlas här.

Mitt arbete i Peru

I Peru finns alla typer av skolor, med olika slags pedagogik som vi har i Sverige, som privatskolor. Det har väldigt låg status att arbeta i försummade landsortsskolor och i slumområden. Därför hamnar ofta lärare som är omotiverade och inte speciellt ambitiösa i sådana skolor.

Jag arbetade närmare två år i en skola i en fattig förort till Arequipa. Byn Tomasa ligger så högt det går att åka upp på sluttningen av vulkanen Misti. När jag började jobba där 1997 fanns ingen el eller vatten och varje dag kom sopbilar och vräkte ut stadens sopor i ravinerna från vulkanen.

Drömmar om ett bättre liv

De flesta familjerna som jag arbetade med kom från områden runt Arequipa, till exempel Cusco eller Puno. De sökte sig till Arequipa i hopp om att finna ett arbete och skaffa sig ett bättre liv. Sällan går dessa drömmar i uppfyllelse utan i stället hamnar dessa människor i ännu värre misär, alkoholproblem, barn/kvinnomisshandel och fattigdom. Först byggde de sitt hus av enkla bastmattor, tills de fick råd att köpa den billiga vita vulkanstenen, som de staplar på varandra utan murbruk. Hur de klarar de kalla vinternätterna övergår mitt förstånd. Arequipa är dessutom hårt drabbat av jordbävningar och jordskalv, och det är inte ovanligt att hela slänten där de byggt sina enkla hus, rasar när marken skakar.

Övergivna mödrar

Många av barnen lever med släktingar eller mycket ofta, med sina övergivna mödrar. Att bli gravid när man är ogift är skamligt och anses ofta helt och hållet vara kvinnans ansvar.  Det är inte ovanligt att mannen lämnar kvinnan och barnen för att söka lyckan någon annanstans. För att klara sig ekonomiskt är hennes enda chans ofta att träffa en ny man vilket leder till nya barn och i värsta fall bli övergiven på nytt. Många av barnen i byn arbetar, antingen med att passa småsyskon, laga mat och sköta hemmet eller genom att sälja saker och hjälpa deras föräldrar i deras arbete.

Att arbeta i Peru – på en skola

När jag jobbade på skolan fanns det årskurs 1-6. Barnen börjar i skolan när de är 5 år och det är 12 års skolplikt, men många barn, speciellt på landsbygden hoppar av tidigare. Den statliga skolan är gratis men föräldrarna måste köpa skoluniform, skolböcker och skrivmaterial och på skolan jag jobbade hade många inte råd med det. Skollunch serveras inte och i hela Latinamerika är det vanligt att man går förmiddagsskift eller eftermiddagsskift för att utnyttja skollokaler. Många av eleverna tar hand om småsyskon eller jobbar på eftermiddagarna.

Jag ordnade ett skolbibliotek och tiggde ihop gamla skolböcker som jag ställde i ordning. De elever som hade möjligheten kom tillbaka på eftermiddagen för att läsa sina läxor med mig.

Olika syn på barn

Det var inte helt lätt att komma som ensam volontär till skolan. Lärarna började sätta i system att vara borta varsin dag och tänkte då att jag skulle vikariera för dem. Det var förstås inte syftet med min placering, så det blev en del diskussioner. Jag skulle arbeta tillsammans med en skolpsykolog som var på skolan då och då. Vi besökte familjer och stöttade dem och barnen. På skolan drev jag frågor som att man inte ska aga barnen och att flickorna skulle få vara med på idrottsdagar. Inte helt lätt. På frågan om flickornas deltagande på friluftsdagar, tittade de bara på mig och frågade hur det skulle gå till, de har ju kjol på sig.

Mitt tredje år

Mitt tredje år, när jag bytt arbetsuppgifter och arbetade som informatör för Svalorna, var jag på besök på skolan. De hade då ett möte där de klubbade att flickorna skulle vara med på friluftsdagar hädanefter! Det är då man håller inne med att visa hur glad jag blev! Det tredje året i Peru arbetade jag som informatör, skrev artiklar och rapporter för Svalornas medlemstidning. Det innebar en del resande i landet.

Läs också i min vandring i regnskogen (intern länk)

Här kan du läsa lite mer om organisationen Svalorna (extern länk)